Det mesta flyter på som vanligt och jag är väldigtnöjd med tillvaron och min vardag!Jag gillar att känna, få vara, dela minnen!

nu är det stopp, igen. mitt liv står stilla och jag vet inte längre någonting.

jag har inget jobb längre, blev sparkad. inte ens ett jobb kan jag behålla. varför?

jag vet ju mycket väl att man måste jobba för att kunna leva, bo och allt det där. men vafan?!

vet inte vad jag gör, eller vad som kommer att  hända. jag vill så jävla mycket.

har diskuterat och pratat och tänkt väldigt mycket. på vad som kan vara fel på mig. kanske är jag bipolär?

det är iallafall dags för mig att ta reda på vad det är som är Fel på mig. Nu kan jag faktiskt inte längre bestämma hur jag vill att det ska vara, det bara Blir.. och jag vet verkligen inte varför... det skrämmer mig!

livsgnistan är nere på noll.

tänk om det är något fel på mig? kommer någon någonsin vilja ha mig? skaffa barn med mig? kommer jag kunna skaffa barn om jag är sjuk? nu snurrar det miljoner tankar och jag kan inte få stopp på dom!

Det är mycket som händer med mig, min hjärna och runt omkring. Men ingen förstår eller fattar någonting! Kanske för att jag inte vill eller för att jag inte har sagt något. Men denna processen har tagit lång tid och än är det inte färdigt.

Under en lång tid har jag tänkt, och tänkt och bearbetat. Ensam och med Hans hjälp. Utan honom hade jag nog inte kommit såhär långt på så kort tid. Under många års tid har jag levt i förnekelse. Jag har inte vetat vem jag har varit eller vad jag har velat. Har inte kunnat börja någonstans tror jag. Men nu har jag kommit långt i min utveckling och min bearbetning, samt vägen att finna mig själv. Jag är inte den som jag var för 2-3 årsedan. Hon jag är nu, är den som jag är. Och jag kommer att bli bättre. Jag tror och jag vet att jag har levt i en slags dimma i flera flera år. Jag har inte vetat vem har jag har varit. Men nu när jag blickar tillbaka, så finns det ganska många frågor utan svar.. Men ändå så kan jag blicka tillbaka och försöka tänka hur det var och varför.

Det är så mycket som jag har kommit fram till och mycket som jag ångrar att jag inte gjort tidigare.

Ja, Jag ångrar verkligen att jag inte tagit tag i "detta" tidigare. Men det har nog inte gått, för jag har faktiskt försökt. Men nu, jag är en annan människa och mycket lyckligare. Men, Jag har fortfarande en lång bit kvar att gå för att bli 1 med mig själv.

Vad hände då? Jadu, det vet jag inte just nu. Men jag vet att jag har levt i förnekelse. Men varför vet jag inte.. Kanske för att jag har mått så otroligt dåligt och jag har inte hittat rätt väg att gå. Jag har testat mig fram i så många olika spår. Men inte nått dit som jag har gjort nu.

Jag levde i ungefär 7 år  av mitt liv som "homosexuell", hur kunde det bara vända sen? NU när jag tittar på bilder på mig själv från förr, eller när jag får en fråga om jag skulle kunna vara med en tjej nu.. För det första så kan jag inte tänka mig själv att jag har haft kort hår, sett ut som en pojk, vart tillsammans med tjejer. Till och med Förlovad med en tjej.. Jag känner inte igen mig själv? Jag skulle inte kunna tänka mig att göra om det igen. För det är inte jag.

Jag skulle heller aldrig kunna tänka mig att vara en, vad ska man säga. En gängledare? Jag hade många vänner förut, Telefonen ringde/smsade Alltid. Varje dag, varje timme. Jag var alltid med mina "vänner".  Men vet ni vad som hände sen? Jo, för 3 årsen så skaffade jag mig en pojkvän, det har jag skrivit om långt innan. Men i vilket fall så var det där som jag kanske började märka vad Vänner är. Vem som är ens riktiga eller inte.. Jag fattade ganska snabbt att dom som jag alltid var med och många andra slutade att höra av sig. För jag började leva med honom som jag var tillsammans med för 3årsen. Men det är lång tid tillbaka, Men inget som jag tänkt på förutom nu. Jag vet nu att dom vännerna inte var riktiga vänner, utan festkompisar och såna man bara hade skoj med. Nu har jag knappt några vänner, Jo. Några Få, Bra och riktiga vänner. Såna som jag gillar och som är seriösa och mer lika mig själv.  Vänner som jag kan känna att dom betyder för mig, på riktigt.  Nu har jag babblat in på fel spår tror jag, Vi lämnar detta.

I vilket fall så har jag tänkt igenom min barndom, min uppväxt, mina relationer osv osv.. Jag vet inte när allt började. Men jag vet att jag hade en underbar häst 2004- 2006 typ. dom 2åren var jag alltid i stallet. Hade varken pojk eller flickvän. Det intresserade mig nog inte. Men jag minns en gång när jag och min syster var i stallet, så sa jag till henne " Inom några dagar har jag nog en flickvän ".. Då visste jag att tjejer var något för mig. Hade aldrig testat, varken med tjej eller kille?! Vet inte vart det intresset kom ifrån.? Jag kan inte minnas hur allt började.

Men vad jag vet nu är att jag har förändrats, både personlighet och allmänt. Och jag gillar mig själv.

Jag vägrar att lägga min engeri på folk som inte förtjänar den, dom som jag inte känner att dom inte ger mig något. Eller dom som tar min energi. Jag gör heller ingent som jag inte känner att jag inte vill eller borde göra. Jag gör det som jag känner att jag vill göra! Jag bestämmer.

Jag sitter hellre ensam hemma en fredag än att gå ut och supa med vänner som inte bryr sig ändå. Jag vill känna mening med livet, så då är jag hellre ensam hemma med min hund, tänker lite, städar, kanske tar en promenad. Sånt tilltalar mig. Jag kan utan problem bara vara hemma en helg med min hund och han som hjälpt mig när det har vart svårt. Jag kan nu mera lägga ifrån min telefonen, när jag är ensam. Jag orkar inte ha den bredvid mig. Den kan hålla på att ringa hur mycket den vill. Känner jag inte för att prata så gör jag inte det. det blir inte bättre ju mer den ringer.

Jag lägger nu mera bara min energi och kraft på det som gynnar mig. Min familj ställer bara till det just nu för mig. för dom har inte hängt med på hur min resa började. Och jag tänker inte berätta försen jag är färdig. Kanske jag borde skriva en bok kanske?  Nej men jag tar mina dagar som dom kommer. Så som jag mår nu har jag inte mått någonsin. Jag mår bra, men jag kan må betydligt bättre och det är på ingång. Jag är på väg. Behöver bara lite mer tid ensam och för mig själv.

Jag håller på att hitta mig själv, blickar tillbaka och funderar över livet.

Aldrig har jag tänkt så som jag gör nu.. Innan så har inte jag fått känna Riktig kärlek, närhet eller ömhet. Det senaste 1.5åren så har jag fått så mycket som jag har fått för lite av förut. Aldrig har jag kännt mig så uppskattad och älskad. Och jag älskar det!! All den kärlek som jag har fått, och delat med Han den där, Har stärkt mig. Kärleken har fått mig att läka. Utan att jag tänkt på det. Vi har verkligen hjälpt varandra.

För inte så längesen, när min farmor dog. Jag hamnade på botten strax efter det, det var nog där allt vände. Eller det hade vänt för längesen utan att jag tänkt på det. Men när hon dog, Då började min hjärna bearbeta Allt. Jag gick i grund och botten med allt. Jag försöker hitta Bra minnen från när jag var liten, jag har hittat några, men inga där båda mina föräldrar är med?! Jag har inga bra och positiva minnen med min mamma. När jag tänker på henne, från förr så finner jag ingenting mer än rädsla. Jag har vart så rädd för henne, att jag tillslut slutade att bry mig, jag stängde in mig, eller jag skyddade mig med en skal runt omkring mig. Jag kunde ta skit, men ändå ta mig ur det, ganska oskadd. Just då! Men nu vet jag att det har tagit hårt på mig. Annars hade jag inte suttit här.  Jag kan knappt vara nära min mamma, Jag stänger av så fort jag är med henne. På några minuter är jag inte mig själv och det skrämmer mig. Varför är det så?! Hon har gjort mig så illa att jag tar på mig ett skydd och blir alldeles svart. Och därför känner jag att jag inte vill vara med henne, för hon får mig att vara den som jag var förut. Kanske? Vad vet jag.. Men den som jag är när jag är med henne är inte den som jag är.

Jag vill kunna lita på mig själv, tro på mig själv. Och jag är på god väg.. En dag så kommer jag vara frisk, hel och älska mig själv. Och då kommer jag att kunna titta tillbaka på den tiden som var förut och då lär jag nog undra vad jag höll på med.

Jag är en seriös tjej, som inte skulle kunna göra dom saker jag gjorde förut. Jag skulle tex inte kunna ha sex med vem som helst bara för att ha sex. Sex betyder något för mig, och det vill jag dela med någon som betyder något. Jag vill inte lämna ut mig mer, som jag gjorde förut. Det är inte jag! Det är för ytligt och jag vill inte vara ytlig för det är inte jag. Jag gillar inte att vara full längre, för det tar mig bort från verkligheten. Alkohol kan jag ta till när jag är glad och känner att det ger tillfälle. Men jag känner inget behov.. Jag gillar att ha kontakt med mina känslor.

Jag gillar att känna!

Jag orkar inte skriva mer nu, allt är inte samlat och då kan jag inte formulera mig bra!

Jag återkommer. Men var inte oroliga för mig, Jag har det bra. Jag jobbar med mig själv. Och inom en snar framtid kommer jag ha alla korten på bordet.

och snart finns det ingenting kvar längre. Och jag försöker att inte tänka på det men det är inte lätt.

Vad fan, helt seriöst.. Det ska inte behöva vara såhär.

fuck it!

Ja,nu är jag åter tillbaka här för att eventuellt lätta på hjärtat.Varje dag går ut på att tänka och lista ut på vad livet går ut på, för mig.Men jag kan inte komma på något bra, eller någonting alls.Denna långa helg är över och imorgon är det jobb som vanligt, 15-21. Enda kvällspasset denna vecka förutom Lördag och Söndag. Resten är det dagtid. Känns bra..Igår pratade jag återigen om hur jag mår för två av mina tre syskon. Sa rakt ut att om inget händer med mitt mående så kommer jag snart begå självmord. Rakt ut bara! Jag fixar inte med mig själv längre. Jag står inte ut med att ständigt gå runt med denna sorg, ångest, svek, opålitligheten längre.. Från alla håll, oärliga människor överallt och nertryckande.Är less på att aldrig få känna mig älskad och omtyckt, längre. Att få känna äkta kärlek.Är det jag som det är fel på??Måste jag göra något för att förtjäna lite kärlek, jag ger all min kärlek. Så det är nog mig det är fel på.Men vet du vad... Jag håller på att tappa greppet, och när jag gjort det så är jag också tappad.Då är jag ännu mer svagare och hjälplösare. Kanske står jag där ensam kvar. Alldeles blek och mager, som förut när jag inte hade någonting.Jag vill också kunna känna mig fin, få bekräftelser över hur vacker och underbar jag är.Men nej, ingenting. Känner mig ful och äcklig, tjock liten hora rent ut sagt. Så patetiska små ord. Men inte i min hjärna! Jag vill bara få må bra!!

Nu var det länge längesen jag skrev, men det har sina orsaker. Jag har inte plockat fram min dator ( vilket jag måste så att ingen någonsin kommer kunna hitta denna blogg, som kommer kunna visa att det är Min!)

Mycket har hänt, både i hjärnan, hjärtat och utanför..

Jag har kommit unni(e)form med att jag mår fruktansvärt dåligt, och det blir bara värre. Jag fattar verkligen ingenting utav det, helt seriöst!

I mitt "förra" liv så kunde jag göra så mycket mer än vad jag kan göra nu, Nu är jag begränsad! Psykiskt,

Förut, Kunde jag träffa vem som helst, festa och ha kul huuur mycket som helst och många tydde sig till mig. Både för att jag var en varm och rolig person att  vara med. Folk litade på mig. Jag var hon den roliga, spännande, kanske snyggaste tjejen. Jag kunde verkligen ha roligt, det kan jag inte nu!? Förut trodde jag att jag hade kontakt med mina känslor, för jag kunde ju visa känslor och känna. Men det var inte på riktigt?! För det är Nu som jag känner på riktigt, Jag kan inte festa, för jag tycker det inte är kul. Dricker jag så blir jag deppig och trött. Ingen lust. Även fast jag känner ibland att helvete vad kul det hade vart och vara full och träffa männsikor, att dansa, gå ut på krogen.. Men - Dricker jag lite, kanske en öl, vin eller vad fan som helst så tappar jag lusten. Vill helst bara gå och lägga mig.. ehm!? Normalt. Nej. Jag mår för dåligt. För att kanske kunna hantera det..

Jag gör ingenting, för jag inte har någon lust. Jag har inga vänner kvar, jag har ingen nära. Jag vet inte ens om någon känner mig, förutom han som jag bor med. Men han känner mig fel, Inte helt fel med ganska mycket fel.. Eller så är det för att jag TROR att jag är den som jag var förut.

Men den som jag var förut var inte Jag. Jag är den som jag är nu. Den som går igenom precis Allt. Allt som jag gått igenom, vart med om, uppväxen. Alla jag saknar. Men saknar jag någon? Jag saknar mitt ex, Inte att vara tillsammans med honom, Utan mer vänskapligt. För han förstod mig och kände mig. Vi var så lika, känslomässigt. Knepigt men sant.. Jag känner att jag har ett behov av att Prata med honom, träffa honom kanske. Men det går inte. Dels för att han enbart vill träffa mig för att ha sex med mig, och för att han som jag bor med tror att vi ska ha sex. Men det är ju inte det jag är ute efter så därför kan jag inte träffa honom, Så som Jag vill.

Det är verkligen Kaos . . .

Så, Vem är jag!? Vad Vill jag?..

Jag vill rensa min hjärna, jag vill ta reda på vem jag är. Älska mig själv.. Men Tänk om jag är en av dom människorna som aldrig kommer att läka. Att jag föralltid kommer att må dåligt. Den enda utvägen kanske är att begå självmord. Men jag känner inte att det är aktuellt. För jag tror att jag klarar det.. Men det har gått ungefär 12år och jag mår fan inte bättre..

Han som jag bor med, förra året hjälpte han att må bra. Aldrig har jag mått så bra som jag gjorde då!! Då ville jag leva, lyckligt, Med honom..

Vill fortfarande leva lyckligt med honom, men jag kan inte göra det. Tror jag? Om jag inte ändrar och bättrar på mig. Men jag vet inte vart och hur jag ska börja. Jag behöver hans hjälp En gång till.

Men enligt honom så förtjänar jag inte hans hjälp, för han litar inte på mig..

Lögnare, hycklare, omognen, oansvarig...respektlös,uppskattningsLös. ehm, jag kommer inte på mer vad jag nu är enligt honom. Såna ord får mig att  börja tro på att det är så.. Men det måste vara fel!

Jag vill ändra på mig, Men jag vet inte hur. Jag kan inte leva med mig om jag/det ska behöva vara så. Om det är sant.

Vill ändra på mig, så jag kan må bra, med honom. Så att vi en dag kan bli tillsammans, ett par. Så han kan älska mig, pussa på mig och vill visa att jag är Hans.

Kanske borde jag avsluta min relation med min mamma, för det är ofta hon som får mig att må sämre pga hennes sätt och betende. Hon är en hemsk männsika, oärlig, oäkta, falsk och vidrig rent ut sant. Så får man inte säga om sin egna mamma. Men jag känner ingenting för henne. Bara dom dagarna jag tror att hon inte är sån.  Men det är bara inbillning från min sida. Hon är skvallerkärring och vill snacka så mycket skit om allt och alla. Hon är ju så himla perfekt. Och värre blir hon när hon är med sin syster, min moster. Fy fan säger jag bara. Ser hon inte vad hon har gjort med mig??? Jag vill aldrig bli som henne, därför så kanske jag borde säga upp kontakten.. Jag ska inte skylla allt på min mamma, men det mesta är hennes fel. Och än idag så påverkar hon mig.

Det är mycket frågor utan svar i min hjärna..

Jag SKA ändra på mig, må bra, se nya möjligheter och framåt. Inte bakåt och det som inte är möjligt. Jag kan om jag vill.

Jag orkar inte mer. Varför är jag sur? Varför är jag ett jävla fitthuvud? Egoistisk?

Fattar ingenting, det är inte jag!!  Orkar inte känna såhär längre, och jag vet inte vad jag känner för den delen heller. Ingenting är bra nu verkar det som, dock har vi flyttat och jag har ett jobb som min finaste har fixat åt mig. Allt borde väl kunna falla på plats nu!? Fast det gör det, men inte Jag. Jag mår fortfarande inte bra, jag har ingen lust med något. Hjärnan och Hjärtat går inte ihop. Jag. ( Hjärtat ) skulle väl aldrig vara elak? egoistisk? fittig? känslokall? Knappast, det är min hjärna som har fuckat ur, och jag verkar inte kunna kontrollera det. Och det skrämmer mig. Jag vill inte mer då. Jag vill att allt i min äckliga kropp ska fungera och samarbeta, men tydligen inte. Och jag vet för helvete inte hur jag ska lyckas få dom att gå ihop..

Tänk om jag sabbar allt nu pga att allt är lite ostabilt i kroppen, hur ska jag kunna förklara att min hjärna och hjärta inte går ihop? Dom vill helt olika grejer, fast inget elakt.

Jag vill vara snäll, och inte så som jag är nu.. Vad händer???

Att veta att man aldrig mer kommer att få se henne, och att få känna hennes lycka när man kommer och hälsar på.. Fan! Jag hatar att jag aldrig mer kommer att få se henne eller höra hennes röst.

Allt känns för sjukt, jag kan inte fatta.. Jag vill inte åka dit, för min älskade är inte där och det gör för ont!

Farfar fyller år idag, och jag åker inte dit. Har dock ingen bild dirket men jag hade kunnat ta bussen, men det gör för ont! Jag lider med farfar och min morbror. Men det går inte, pappa känner nog på sig att det är jobbigt för mig för han ringer inte och tjötar så mycket om att jag måste ta mig dit. Och det känns skönt!

Men att hela  tiden ha klumpen i halsen såfort jag tänkte på henne, det är jobbigt! Och jag vet inte om denna känsla kommer att försvinna. Varje dag tänker jag på henne och inatt drömde jag tillochmed om henne.

Det är så orättvist, det skulle inte vara hon. Min älskade farmor, som har ställt upp mer på mig än vad min egna mamma har gjort. Farmor var som min mamma, fast ändå inte. Hon var min farmor och jag hade ingen mamma!

Så mycket hon har oroat sig för mig och brytt sig, min finaste älskade ängla farmor!

Det gör så ont att veta att hon aldrig mer kommer att ringa mig, som hon alltid gjorde. Varje dag nästan, och jag träffade henne flera gånger i veckan, Minst 1 gång iallafall.. Och  nu vill jag knappt åka dit, att åka dit samma dag som vi åkte från sjukhuset gjorde för ont.. Klumpen i halsen blev till ett stort illamående.

fan!

Orkar inte skriva om detta nu, och jag orkar framförallt inte att gråta!

jag älskar dig farmor!