jag kämpar, varje dag kämpar jag. för att nå min rädsla. för att sedan veta hur jag skall kunna behandla den.

handlade med min pappa i helgen, jag trodde jag skulle bryta ihop, kände mig så otroligt stressad. över ingenting.  sen när jag kom ut så andades jag bara.. lugnt och stilla.

sen körde jag hem igen, till honom. bott där i helgen för jag klarade inte av att vara hemma. inte än heller, för ligger hemma hos min mamma nu.

äter för övrigt tabletter, hoppas att dem kommer att hjälpa mig.

hej.

Var hos psykologen idag, blev sjukskriven och fick Cipralex.. Så skall äta dom nu och försöka må bättre, Blev sjukskriven i "bara" 3 veckor. Så nu ska jag sats på att komma iväg till träningen var och varannan dag.. För att fokusera på mig själv och mitt mående.. Skall väl även försöka komma ut och träffa lite folk. Väntar även på att min lilltjej ska bli större så jag kan börja miljöträna henne! :)

Inget mer att tillägga.. Ska bli hämtad av min farbror sen för jag och pappa ska flytta hästarna.

Jag älskar min pappa!

Jag väntar svar från min psykolog, så hon förhoppningsvis kan sjukskriva mig ett tag. Detta funkar inte längre.

jag orkar inte mer. Har och håller på att skriva mina avskedsbrev.

ungefär såja, Denna helgen har vart mindre bra rent ut sagt. Har ävenn fyllt år.. Men det kändes inget vidare, hade jobbat natt och inte sovit efter det.. Sen kalas på det.. Nja, kändes sådär. Kändes dumt att jag satt och tänkte på att folket som var här va faktiskt här för min skull. Jag gillar inte den tanken, för jag blir så ledsen! Faktiskt.

Men "dagen" började bra, slutade jobb runt 7, kom hem. Började städa, Sen bort till affären, göra tårta, sen kom min syster med "familj", Och i samma veva som dom kom hit så kom han.. Han den mest vackraste människa i världen!

Det kändes bra att han var här, fast han bara var här i 1.5 timme.. Sen skulle han jobba. Och jag kände hans blickar på mig nästan hela tiden, och jag var tvungen att fråga min syster om han tittade så mycket på mig som det kändes, och det kändes rätt. Då blev jag glad, fast ledsen. Jag vet att det finns något där, men vad vet jag inte.

Sen när han gick/åkte så fick jag verkligen separationsångest. Jag ville bara gå och hänga mig eller så, ville gråta men kunde inte. För jag fyllde trotsallt år. Knäckte en öl, men fick knappt i mig den.. Vilket är bra. Men ändå..

Jag känner mig även så otacksam. Men jag vet inte vad jag ska göra.. Helt ärligt. Aldrig känt mig och accepterat att jag är så deprimerad som jag är.. Nu är jag extra känslig.. Skitjobbigt.

Imorgon hade jag tänkt att jag skulle börja packa, För jag flyttar om 2veckor.. Vill gärna börja i tid.. Eftersom jag inte gör något annat på dagarna så kan jag unna mig med det, för att få annat att tänka på. Skall även åka iväg och simma imorgon. Är less på att känna sug efter det, så jag gör det istället. För det vet jag att jag kan!

Nu orkar jag inte skriva mer.

tack för du läser. 

Jag vill ge upp tanken om drömmen,
lämna allt och bara gå.
Men samtidigt tänker jag stanna
tills mitt hjärta slutar slå.
Tyngden av längtan,
smärtan av saknaden.
Jag står inte ut längre.
Jag vill ge upp,
börja om på en annan stig.
Men jag kan inte,
du är för fast i min själ.
Där kommer du vara hela livet,
jag tänker inte radera ett
ända andetag jag tar för dig.
För all min kraft är du,
all min längtan är du.

Och aldrig har jag älskat
någon som jag började älska dig
första gången jag såg dig.

Denna svacka som jag hamnat i, den vill fan aldrig ge sig!

Sovit skit i natt rent ut sagt, la mig runt halv 10 igår.. första gången jag kollade på klockan var hon 2.. Jag trodde de inte var sant! Kunde inte bara natten vara över??  Nästa gång kollade jag och då var hon halv 5.. *suck* Sen gick jag upp kvart över 8. Lilltjejen ville ha upp sin mamma!

Igår var hon ensam i 40 minuter, går bra! Så idag blir det att vara ensam längre..

Fan, har ingen lust att skriva mer.