ungefär såja, Denna helgen har vart mindre bra rent ut sagt. Har ävenn fyllt år.. Men det kändes inget vidare, hade jobbat natt och inte sovit efter det.. Sen kalas på det.. Nja, kändes sådär. Kändes dumt att jag satt och tänkte på att folket som var här va faktiskt här för min skull. Jag gillar inte den tanken, för jag blir så ledsen! Faktiskt.

Men "dagen" började bra, slutade jobb runt 7, kom hem. Började städa, Sen bort till affären, göra tårta, sen kom min syster med "familj", Och i samma veva som dom kom hit så kom han.. Han den mest vackraste människa i världen!

Det kändes bra att han var här, fast han bara var här i 1.5 timme.. Sen skulle han jobba. Och jag kände hans blickar på mig nästan hela tiden, och jag var tvungen att fråga min syster om han tittade så mycket på mig som det kändes, och det kändes rätt. Då blev jag glad, fast ledsen. Jag vet att det finns något där, men vad vet jag inte.

Sen när han gick/åkte så fick jag verkligen separationsångest. Jag ville bara gå och hänga mig eller så, ville gråta men kunde inte. För jag fyllde trotsallt år. Knäckte en öl, men fick knappt i mig den.. Vilket är bra. Men ändå..

Jag känner mig även så otacksam. Men jag vet inte vad jag ska göra.. Helt ärligt. Aldrig känt mig och accepterat att jag är så deprimerad som jag är.. Nu är jag extra känslig.. Skitjobbigt.

Imorgon hade jag tänkt att jag skulle börja packa, För jag flyttar om 2veckor.. Vill gärna börja i tid.. Eftersom jag inte gör något annat på dagarna så kan jag unna mig med det, för att få annat att tänka på. Skall även åka iväg och simma imorgon. Är less på att känna sug efter det, så jag gör det istället. För det vet jag att jag kan!

Nu orkar jag inte skriva mer.

tack för du läser.