Att veta att man aldrig mer kommer att få se henne, och att få känna hennes lycka när man kommer och hälsar på.. Fan! Jag hatar att jag aldrig mer kommer att få se henne eller höra hennes röst.

Allt känns för sjukt, jag kan inte fatta.. Jag vill inte åka dit, för min älskade är inte där och det gör för ont!

Farfar fyller år idag, och jag åker inte dit. Har dock ingen bild dirket men jag hade kunnat ta bussen, men det gör för ont! Jag lider med farfar och min morbror. Men det går inte, pappa känner nog på sig att det är jobbigt för mig för han ringer inte och tjötar så mycket om att jag måste ta mig dit. Och det känns skönt!

Men att hela  tiden ha klumpen i halsen såfort jag tänkte på henne, det är jobbigt! Och jag vet inte om denna känsla kommer att försvinna. Varje dag tänker jag på henne och inatt drömde jag tillochmed om henne.

Det är så orättvist, det skulle inte vara hon. Min älskade farmor, som har ställt upp mer på mig än vad min egna mamma har gjort. Farmor var som min mamma, fast ändå inte. Hon var min farmor och jag hade ingen mamma!

Så mycket hon har oroat sig för mig och brytt sig, min finaste älskade ängla farmor!

Det gör så ont att veta att hon aldrig mer kommer att ringa mig, som hon alltid gjorde. Varje dag nästan, och jag träffade henne flera gånger i veckan, Minst 1 gång iallafall.. Och  nu vill jag knappt åka dit, att åka dit samma dag som vi åkte från sjukhuset gjorde för ont.. Klumpen i halsen blev till ett stort illamående.

fan!

Orkar inte skriva om detta nu, och jag orkar framförallt inte att gråta!

jag älskar dig farmor!

Kvällen var som innan, middag mys och tv tittande innan det var dags att sova..

Min älskade vaknade runt 01 tiden av att han hade drömt en marddröm och jag gick upp på toa i samma veva.. Sen somna vi om tätt intill varandra. 03.43 ringer det på dörren, Vem kunde det vara?! Vi båda flyger upp i sängen, livrädda och undrar vad som händer, det ringer flera gånger dessutom! Han springer till dörren och kollar i kikhålet och jag frågar vem det är, " En gubbe och en tant" säger han, Whaat tänker jag och skyndar att klä på mig mina trosor.. Springer till dörren och ser att det är Pappa och hans fru! Vad fan vill dom nu!?? Öppnar och säger knappt hej utan frågar om det har hänt något. " Ja farmor ligger på sjukhus", fan tänker jag.. Och frågar om hon lever, " Just nu gör hon men kanske inte länge till, så vi tänkte bara fråga om du ville följa med in" SÅKLART att jag ska med in, går och klär på mig och säger till min älskade att jag åker med in och jag ringer runt 6 tider och kollar om han är vaken då han skulle upp till jobbet...

Väl på sjukhus, min älskade farmor ligger i respirator.. Jobbigt att se henne så, fick reda på vad som hade hänt och att hon inte har svarat på medicinderna som hon fått. Och jag visste och såg att hon redan var borta, men eftersom hon ligger i respirator så slår hjärtat fortfarande. och min kära farfar är i chock och förstår kanske inte så mycket.. Jag frågade läkarana och hur läget är osv osv, och dom gav inga direkt svar.. Tiden gick och runt 6 tiden hade det fortfarande inte hänt något, och då hade hon legat där sen 23tiden. Läkarna visste att hon kom in försent och att hon redan gick bort hemma i sitt hem runt 22.30 tiden. Men i Sverige måste man göra allt för att försöka.  Runt 6 tiden ringde farmors Syster. Och sa att hon och hennes man skulle komma ner..

Tiden gick, vi satt inne med henne och pendla mellan att sitta inne i ett "Anhörig rum".  Då det är ganska jobbigt att höra hur respiratorn jobbar. Jag hör fortfarnade hur det pyser ur den för varje slag den jobbar..

Runt 9 tiden ville vi gå ner och köpa frukost, men innan så sa läkarn att dom ville prata om oss..  Innan hade dom sagt och "frågat" om dom fick sänka medicinderna då kroppen inte orkar mer. Detta var kanske runt 7- halv8. Men vi ville vänta på farmors syster. Men runt 9 innan vi skulle köpa frukost så sa läkarna att vi kanske inte ska gå iväg alla för att det kan hända något, Nu var det inte långt kvar, Kroppen orkar inte mer!.. jag, pappa och hans fru gick och köpte frukost medans farfar och min farbror satt kvar där uppe.. Väl tillbaka och vi började äta.. 9.15 kom läkarna och sa att nu är det dags, vi måste stänga av henne.. Farmors syster hann inte komma ner, inte min syster heller, hon satt på tåget ner till Gbg som tar 4 timmar ifrån där hon bor.. Vi alla går in till salen där hon låg förutom pappas fru. Jag satte mig på vänstra sidan och tog hennes hand i min och farfar och farbror satte sig på andra sidan och pappa stod bredvid mig. Tre läkare var också med, En som stängde av medicinerna och en som stängde av respiration.. " Standby " stod det, och då kom tårarana. Första på alla dessa timmar. 09.30 stängde dom av.. Det blev tyst förutom en gubbe som låg på andra sidan som snarkade.. Såg hur hjärtslagen sagta sjönk.. Tog ca 15 minuter innan dom var nera på 0.. Farfar grät och det var så jobbigt att se. Fast än min största blick åt att titta på skärmen där hjärtslagen slog, och på farmor. Min älskade farmor. Som jag älskar så.. Farmors syster kom runt 10 tiden, halv 11 kanske. Och då höll dom på att göra iordning henne.. Runt 11- 11,15 fick vi gå in och ta ett sista farväl. Nu har hon det bra min älskade.. Min värsta och längst dag i mitt liv. Men jag vet att hon har det bättre, och att hon kände på sig detta..

Vila i frid min älskade.

3/11-11