att åka uppför den där äckliga backen, det är då jag känner att jag åker åt fel håll.

eller när jag är inne i stan så vill jag inte gå dit där bussarna kommer, utan jag vill gå till spårvagnen. för då vet jag att jag är på rätt väg hem.. men att sitta på en spårvagn som bara går åt det där hållet får mig att bli tårögd och jag vill bara åka hem till Dig, till Oss.. men det går inte, jag kommer nog inte att få komma in i våran lägenhet någon mer gång. allt känns så konstigt, för jag vill egentligen inte vara här utan jag vill vara där som han är..

allt är så konstigt, hela mitt liv är konstigt..

jag vet inte vad jag vill, eller vad jag orkar att göra. mitt psyke tillåter mig inte att göra riktigt vad som helst!

men att få vara i hans närhet och känna lugnet, det saknar jag!

jag saknar allt, hela honom, oss tillsammans.

jag vill så gärna träffa honom, för vi är ju trots allt medvetna om allt i varandras liv och det vill jag inte att man bara ska kasta bort åt ingenting.

det börjar komma högtider nu och då vill jag inget hellre än att vi skall vara med varandra, men så kommer det nog inte att bli. jag får fortsätta att drömma vidare..

hejdå för denna gången!