Att veta att man aldrig mer kommer att få se henne, och att få känna hennes lycka när man kommer och hälsar på.. Fan! Jag hatar att jag aldrig mer kommer att få se henne eller höra hennes röst.

Allt känns för sjukt, jag kan inte fatta.. Jag vill inte åka dit, för min älskade är inte där och det gör för ont!

Farfar fyller år idag, och jag åker inte dit. Har dock ingen bild dirket men jag hade kunnat ta bussen, men det gör för ont! Jag lider med farfar och min morbror. Men det går inte, pappa känner nog på sig att det är jobbigt för mig för han ringer inte och tjötar så mycket om att jag måste ta mig dit. Och det känns skönt!

Men att hela  tiden ha klumpen i halsen såfort jag tänkte på henne, det är jobbigt! Och jag vet inte om denna känsla kommer att försvinna. Varje dag tänker jag på henne och inatt drömde jag tillochmed om henne.

Det är så orättvist, det skulle inte vara hon. Min älskade farmor, som har ställt upp mer på mig än vad min egna mamma har gjort. Farmor var som min mamma, fast ändå inte. Hon var min farmor och jag hade ingen mamma!

Så mycket hon har oroat sig för mig och brytt sig, min finaste älskade ängla farmor!

Det gör så ont att veta att hon aldrig mer kommer att ringa mig, som hon alltid gjorde. Varje dag nästan, och jag träffade henne flera gånger i veckan, Minst 1 gång iallafall.. Och  nu vill jag knappt åka dit, att åka dit samma dag som vi åkte från sjukhuset gjorde för ont.. Klumpen i halsen blev till ett stort illamående.

fan!

Orkar inte skriva om detta nu, och jag orkar framförallt inte att gråta!

jag älskar dig farmor!