Direktlänk till inlägg 14 januari 2011
Brainfucker
Av mittlivochtankar - 14 januari 2011 08:18
När jag visar mig sårbar så känns det som hela världen stannar upp och jag får alla ögonen på mig.
Vet du hur det är att leva inuti sitt huvud för att slippa visa känslorna? Hur man döljer allt inom sig, hur man låtsas att man inte känner trots att det är krig inom en? Hur man ler för att behaga världen utanför sina tankar? Hur man skall göra alla till lags hela tiden men man glömmer bort sig själv långt där inne där en gång existerade liv? Hur man försöker dölja allt med ett skratt för ingen skall slå ner bariären mellan dig och tankarna, slå sig bakom känslorna som är så perfekt begravda inuti själen? Hur man försöker med all sin kraft gömma känslorna så långt inom en att man inte ens själv kan hitta dom? Att varje dag gå runt och låtsas, att varje dag stänga in sig från världen så den inte nuddar en och bränner en? Har du någonsin känt dig så oförstådd så att du inte ens förstår dig själv? Hur du brottas med dina tankar och känslorna om nätterna att du önskar att ditt huvud sprängdes och ditt hjärta brast i tusen bitar på golvet att det aldrig gick att reparera? Har du någonsin känt dig så tung av tankar att du inte kan ta ett enda steg? Har du någonsin känt dig så ensam liggandes bland dina tårar att du önskade att dom dränkte dig? Eller att någon lade sig brevid dig och strök dig sakta längs ryggen och sa att allt skulle bli bra? Har du det, eller håller du allt inom dig som jag? Önskar du dig någon gång att du skulle gå sönder mitt ibland folk, gå sönder så mycket att du blev utspridd på torget i små små bitar och att någon skulle se det och försöka plocka ihop dig och göra dig hel? Önskar du ibland att du kunde sätta ihop en mening med fyra ord som beskrev ditt mående, fyra små ord, räcker dom? Räcker det ens med tystnad för att någon skall förstå? Ser dom sorgen i dina ögon, dom kanske ser den tomma blicken men blicken speglar inte dina tankar, det speglar bara att du är skör, att du håller på att dö för ingen har tid att se dig, se in inom dig. Ingen verkar märka att du är två andetag att brista, att verkligen gå sönder. Du är så bränd att du inte ens känner det själv, smärtan har sitt grepp om dig, du vet inte hur du skall bli för smärtan har blivit ditt fängelse och till och med din trygghet. Du är alltid säker där, för du har alltid vetat vad du får ut genom att vistas där, för du har aldrig vågat öppna dörren för att se något annat. Du kommer alltid att vara ensam om du inte vågar öppna, om du inte vågar känna det där, ljusa, vackra och fina som alla talar om, det som lät som en saga för dig, du vet, det finns där ute, om du bara vågade ta steget och öppna. Du behöver inte vara ensam, men du väljer ensamheten. Har du känt dig så ensam att ensamheten har blivit din bästa vän? Ensamheten finns alltid där, var du än är så finns den, du kan inte gömma dig, ensamheten har blivit din trygghet, din borg, ditt fängelse. När vågar du dig ut igen? Tills löven fallit? tills gräset blivit grönt eller tills marken färgas vit och din andetag blir imma? Önskar du dig ibland att du inte fanns? Att du igentligen bara var en dröm? Hur kunde det bli såhär fel? Vart tog vägen slut? Eller hade den ens börjat. Livet känns avlägset eller hur? Som att det aldrig har existerat? Tankarna finns där, känslorna finns där, men livet, var tog det vägen? Gick du verkligen vilse eller tog du alltid återvändsgränden tillbaka? Hur tog du dig hit?, gick du verkligen såhär långt för att vända om? Var inte livet värt att leva längre, var det för jobbigt?. Varför stannade du aldrig upp och frågade om vägen dit eller var du helt ensam? Håller tystnaden dig vid liv? Håller ensamheten dig sällskap? Vad säger ni till varandra, eller sitter ni där helt tysta? Existerar livet där utanför dina känslor? Eller väljer du att blunda för framtiden, eller till och med morgondagen? Du är säker, ingen skall göra dig illa, ingen jag lovar dig. Jag ser dig liggandes på golvet i spillror, hur andetagen blir kraftigare varje sekund, du ligger där, stilla som om du slutat andas, där ligger du och ensamheten tillsammans och ni önskar er ut, att denna smärta skulle sluta existera, att sorgen skulle ta slut och att du skulle orka dig upp. Men du orkar inte, dina krafter är slut, du går sönder och hjärtat förblöder och du ligger där alldeles stilla för du har slutat existera. Du bad aldrig om hjälp, kämpade du tillräckligt? Var det därför du gav upp? Var det ingen som visste? Var det ingen som kunde spåra ditt sista andetag?
Det var bara du och ensamheten till slut va?
Vet du hur det är att leva inuti sitt huvud för att slippa visa känslorna? Hur man döljer allt inom sig, hur man låtsas att man inte känner trots att det är krig inom en? Hur man ler för att behaga världen utanför sina tankar? Hur man skall göra alla till lags hela tiden men man glömmer bort sig själv långt där inne där en gång existerade liv? Hur man försöker dölja allt med ett skratt för ingen skall slå ner bariären mellan dig och tankarna, slå sig bakom känslorna som är så perfekt begravda inuti själen? Hur man försöker med all sin kraft gömma känslorna så långt inom en att man inte ens själv kan hitta dom? Att varje dag gå runt och låtsas, att varje dag stänga in sig från världen så den inte nuddar en och bränner en? Har du någonsin känt dig så oförstådd så att du inte ens förstår dig själv? Hur du brottas med dina tankar och känslorna om nätterna att du önskar att ditt huvud sprängdes och ditt hjärta brast i tusen bitar på golvet att det aldrig gick att reparera? Har du någonsin känt dig så tung av tankar att du inte kan ta ett enda steg? Har du någonsin känt dig så ensam liggandes bland dina tårar att du önskade att dom dränkte dig? Eller att någon lade sig brevid dig och strök dig sakta längs ryggen och sa att allt skulle bli bra? Har du det, eller håller du allt inom dig som jag? Önskar du dig någon gång att du skulle gå sönder mitt ibland folk, gå sönder så mycket att du blev utspridd på torget i små små bitar och att någon skulle se det och försöka plocka ihop dig och göra dig hel? Önskar du ibland att du kunde sätta ihop en mening med fyra ord som beskrev ditt mående, fyra små ord, räcker dom? Räcker det ens med tystnad för att någon skall förstå? Ser dom sorgen i dina ögon, dom kanske ser den tomma blicken men blicken speglar inte dina tankar, det speglar bara att du är skör, att du håller på att dö för ingen har tid att se dig, se in inom dig. Ingen verkar märka att du är två andetag att brista, att verkligen gå sönder. Du är så bränd att du inte ens känner det själv, smärtan har sitt grepp om dig, du vet inte hur du skall bli för smärtan har blivit ditt fängelse och till och med din trygghet. Du är alltid säker där, för du har alltid vetat vad du får ut genom att vistas där, för du har aldrig vågat öppna dörren för att se något annat. Du kommer alltid att vara ensam om du inte vågar öppna, om du inte vågar känna det där, ljusa, vackra och fina som alla talar om, det som lät som en saga för dig, du vet, det finns där ute, om du bara vågade ta steget och öppna. Du behöver inte vara ensam, men du väljer ensamheten. Har du känt dig så ensam att ensamheten har blivit din bästa vän? Ensamheten finns alltid där, var du än är så finns den, du kan inte gömma dig, ensamheten har blivit din trygghet, din borg, ditt fängelse. När vågar du dig ut igen? Tills löven fallit? tills gräset blivit grönt eller tills marken färgas vit och din andetag blir imma? Önskar du dig ibland att du inte fanns? Att du igentligen bara var en dröm? Hur kunde det bli såhär fel? Vart tog vägen slut? Eller hade den ens börjat. Livet känns avlägset eller hur? Som att det aldrig har existerat? Tankarna finns där, känslorna finns där, men livet, var tog det vägen? Gick du verkligen vilse eller tog du alltid återvändsgränden tillbaka? Hur tog du dig hit?, gick du verkligen såhär långt för att vända om? Var inte livet värt att leva längre, var det för jobbigt?. Varför stannade du aldrig upp och frågade om vägen dit eller var du helt ensam? Håller tystnaden dig vid liv? Håller ensamheten dig sällskap? Vad säger ni till varandra, eller sitter ni där helt tysta? Existerar livet där utanför dina känslor? Eller väljer du att blunda för framtiden, eller till och med morgondagen? Du är säker, ingen skall göra dig illa, ingen jag lovar dig. Jag ser dig liggandes på golvet i spillror, hur andetagen blir kraftigare varje sekund, du ligger där, stilla som om du slutat andas, där ligger du och ensamheten tillsammans och ni önskar er ut, att denna smärta skulle sluta existera, att sorgen skulle ta slut och att du skulle orka dig upp. Men du orkar inte, dina krafter är slut, du går sönder och hjärtat förblöder och du ligger där alldeles stilla för du har slutat existera. Du bad aldrig om hjälp, kämpade du tillräckligt? Var det därför du gav upp? Var det ingen som visste? Var det ingen som kunde spåra ditt sista andetag?
Det var bara du och ensamheten till slut va?
Av mittlivochtankar - 30 september 2012 21:30
Det mesta flyter på som vanligt och jag är väldigt nöjd med tillvaron och min vardag! Jag gillar att känna, få vara, dela minnen!...
Av mittlivochtankar - 3 augusti 2012 11:43
nu är det stopp, igen. mitt liv står stilla och jag vet inte längre någonting. jag har inget jobb längre, blev sparkad. inte ens ett jobb kan jag behålla. varför? jag vet ju mycket väl att man måste jobba för att kunna leva, bo och allt det där....
Av mittlivochtankar - 14 maj 2012 12:13
Det är mycket som händer med mig, min hjärna och runt omkring. Men ingen förstår eller fattar någonting! Kanske för att jag inte vill eller för att jag inte har sagt något. Men denna processen har tagit lång tid och än är det inte färdigt. Under en...
Av mittlivochtankar - 22 april 2012 13:21
och snart finns det ingenting kvar längre. Och jag försöker att inte tänka på det men det är inte lätt. Vad fan, helt seriöst.. Det ska inte behöva vara såhär. fuck it! ...
Av mittlivochtankar - 9 april 2012 22:26
Ja,nu är jag åter tillbaka här för att eventuellt lätta på hjärtat. Varje dag går ut på att tänka och lista ut på vad livet går ut på, för mig. Men jag kan inte komma på något bra, eller någonting alls. Denna långa helg är över och imorgon är de...
Presentation
Gästbok
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | ||||||||
| 3 | 4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 | 15 | 16 | |||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- I'm back!
- redan augusti.
- Nu vet jag.
- Tråkiga nedstämda söndag.
- Jag bestämde mig för att skriva ikväll.
- Hur snabbt allt verkligen ändras...
- Rubrik saknas
- saknaden..
- Mardrömms natten!!
- Rubrik saknas
- Rubrik saknas
- Rubrik saknas
- Rubrik saknas
- Rubrik saknas
- Rubrik saknas