jag vill inget hellre än att leva, men samtidigt vill jag inte längre vara kvar på detta plan. och jag kommer ingenstans, eftersom hissen just nu är ur funktion, helt ur balans och lika otillgänglig som jag.
men..
mitt skal är såpass tjockt nu, att om jag låter någon bryta sig in,
så rasar mina nyuppbyggda murar samman och rubbar hela min existens. jag kan inte låta det hända igen.

whatever it takes. wherever it takes me.

min hjärna och dom få hjärnceller som finns kvar är totalt ur balans. att jag ens kan stava är ett under. min kropp, all fysik, min existens är helt jävla körd. så mycket kreativitet, inspiration, energi, eufori som på bara några sekunder kan förvrängas till apati, ironi, sorg, vrede. jag lever i nuet, i centrum och under alla timmar som passerar var dag, sjunker jag mig högst 10 h djupt ner i bisarra tankar och visioner. under dom, låt oss kalla det ''processer'' är allt, enligt mig, logiska till korkade men även genomförbara substanser. men när botten är nådd, vad händer då?