Kvällen var som innan, middag mys och tv tittande innan det var dags att sova..

Min älskade vaknade runt 01 tiden av att han hade drömt en marddröm och jag gick upp på toa i samma veva.. Sen somna vi om tätt intill varandra. 03.43 ringer det på dörren, Vem kunde det vara?! Vi båda flyger upp i sängen, livrädda och undrar vad som händer, det ringer flera gånger dessutom! Han springer till dörren och kollar i kikhålet och jag frågar vem det är, " En gubbe och en tant" säger han, Whaat tänker jag och skyndar att klä på mig mina trosor.. Springer till dörren och ser att det är Pappa och hans fru! Vad fan vill dom nu!?? Öppnar och säger knappt hej utan frågar om det har hänt något. " Ja farmor ligger på sjukhus", fan tänker jag.. Och frågar om hon lever, " Just nu gör hon men kanske inte länge till, så vi tänkte bara fråga om du ville följa med in" SÅKLART att jag ska med in, går och klär på mig och säger till min älskade att jag åker med in och jag ringer runt 6 tider och kollar om han är vaken då han skulle upp till jobbet...

Väl på sjukhus, min älskade farmor ligger i respirator.. Jobbigt att se henne så, fick reda på vad som hade hänt och att hon inte har svarat på medicinderna som hon fått. Och jag visste och såg att hon redan var borta, men eftersom hon ligger i respirator så slår hjärtat fortfarande. och min kära farfar är i chock och förstår kanske inte så mycket.. Jag frågade läkarana och hur läget är osv osv, och dom gav inga direkt svar.. Tiden gick och runt 6 tiden hade det fortfarande inte hänt något, och då hade hon legat där sen 23tiden. Läkarna visste att hon kom in försent och att hon redan gick bort hemma i sitt hem runt 22.30 tiden. Men i Sverige måste man göra allt för att försöka.  Runt 6 tiden ringde farmors Syster. Och sa att hon och hennes man skulle komma ner..

Tiden gick, vi satt inne med henne och pendla mellan att sitta inne i ett "Anhörig rum".  Då det är ganska jobbigt att höra hur respiratorn jobbar. Jag hör fortfarnade hur det pyser ur den för varje slag den jobbar..

Runt 9 tiden ville vi gå ner och köpa frukost, men innan så sa läkarn att dom ville prata om oss..  Innan hade dom sagt och "frågat" om dom fick sänka medicinderna då kroppen inte orkar mer. Detta var kanske runt 7- halv8. Men vi ville vänta på farmors syster. Men runt 9 innan vi skulle köpa frukost så sa läkarna att vi kanske inte ska gå iväg alla för att det kan hända något, Nu var det inte långt kvar, Kroppen orkar inte mer!.. jag, pappa och hans fru gick och köpte frukost medans farfar och min farbror satt kvar där uppe.. Väl tillbaka och vi började äta.. 9.15 kom läkarna och sa att nu är det dags, vi måste stänga av henne.. Farmors syster hann inte komma ner, inte min syster heller, hon satt på tåget ner till Gbg som tar 4 timmar ifrån där hon bor.. Vi alla går in till salen där hon låg förutom pappas fru. Jag satte mig på vänstra sidan och tog hennes hand i min och farfar och farbror satte sig på andra sidan och pappa stod bredvid mig. Tre läkare var också med, En som stängde av medicinerna och en som stängde av respiration.. " Standby " stod det, och då kom tårarana. Första på alla dessa timmar. 09.30 stängde dom av.. Det blev tyst förutom en gubbe som låg på andra sidan som snarkade.. Såg hur hjärtslagen sagta sjönk.. Tog ca 15 minuter innan dom var nera på 0.. Farfar grät och det var så jobbigt att se. Fast än min största blick åt att titta på skärmen där hjärtslagen slog, och på farmor. Min älskade farmor. Som jag älskar så.. Farmors syster kom runt 10 tiden, halv 11 kanske. Och då höll dom på att göra iordning henne.. Runt 11- 11,15 fick vi gå in och ta ett sista farväl. Nu har hon det bra min älskade.. Min värsta och längst dag i mitt liv. Men jag vet att hon har det bättre, och att hon kände på sig detta..

Vila i frid min älskade.

3/11-11

Jag har nog fan slutat att känna på riktigt.. och jag börjar bli rädd!

Jag vet att jag är lycklig, men jag kanske inte kan tillåta mig att ta vara på det för att det inte kanske kommer att hålla i sig så länge? Jag vet inte vad som kommer att hända..

Igår fyllde mig stora hund 5 år, 5 jävla år. Verkligen gubbe! :)

Jag har ingenting mer att tillägga nu, datorn lär väl dö!

Älska eller inte älska? Älska såklart.. Jag älskar att älska!

Och jag älskar att känna lycka, som jag gör nu och igår.

Blev verkligen helt hög av lycka och svävade bland moln hela dagen igår, det bästa på länge!

Även fall jag visste så visste jag inte att det kunde bli så bra som det blev igår. Så mysigt och så mycket kärlek. Det var verkligen sååå längesen jag kände så!

Det finns inget bättre än att känna hans närhet, och kärlek!

Nu lever jag dagen på att tänka hur allt var och  hur det kändes. Vilken känsla!

Men för att allt ska bli så bra som möjligt kan jag eller vi inte förhasta oss i något. lugnt och fint för tillslut ska det fan bli det bästa..

Jag står inte ut en minut till snart... Jag saknar ihjäl mig efter honom, min älskade!

Känns som sekunderna blir till minuter och minuter blir till timmar, fortfarande saknar jag honom, längtar efter att få vara med honom, Min älskade!!

Jag antar att jag inom en snar framtid kommer att bryta ihop, kanske offentligt innan allt vänder... Om det vänder..

Nej fast jo, Det är Okej att känna såhär! Det är faktiskt okej att tycka.

Fast jag kommer inte orka längre till snart, jag måste byta bana. Jag kan inte tillåta mig att gräva ner mig mer. Fast jag egentligen måste för att kunna fortsätta att bearbeta denna smärta.

Men hur långt får det ta denna gång? Sist tog det ett år, tills Han den där kom in i bilden. Måste jag träffa en ny? Jag vill inte?! Denna gång måste jag klara mig upp på egen hand, för att en vacker dag klara av sånahär smärtor och frustationer någon gång framöver. Jag måste också tillåta mig att få må Dåligt! Men vad har mitt liv gått ut på hitils? Jo, att må Dåligt. Jag är trött på det, jag vill kunna vara glad och må bra! Själv.

Jag mådde bra för några månader sen. Med honom dock! Aldrig har jag mått så bra. Kommer jag någonsin få känna sådär igen??

Jag orkar inte. Jag vill byta liv.

Kan inte ens börja lyssna på en låt av "Lillasyster" innan gråten faller längs min kind..

Våran tid är över nu, på riktigt!

Och hon som kallade sig för min vän i 14år har jag nu lagt åt sidan och kommer aldrig plocka fram. Om hon hade vart en fil så hade jag tryckt på Delete knappen! 

Hon ska nu ut ur mitt liv, och kommer aldrig att komma tillbaka. Hoppas hon hamnar i Helvetet!

Men jag får tacka för all den fina tid som jag och "han den där" har haft tillsammans, Den bästa tiden i mitt liv. Och aldrig skall jag sluta att älska honom. Han var allt och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Den finaste och mest underbaraste i hela världen.

Nu måste jag och min hund fokusera i en ensam bana i det här otroligt hemska liv.

Tack för mig.

Ena dagen helt perfekt, ena inte.

Ibland mår jag som bäst, dagen efter suger livet.

Känner att jag vill så mycket, men sen så vill jag ingenting.

Känns som om jag inte klarar mig själv.

Vill inte jobba, vill ingenting.

Vill bara vara med honom, på riktigt. Satsa allt och ge järnet.

Den tanken och känslan har iallafall inte försvunnit.

Tiden går och vi fortsätter som ingenting egentligen, fast vi inte ska.

Men vi gör det ändå. För vi trivs med det.

Fattar inte varför jag tappar lusten hela tiden..

Stänger av mig själv för omvärlden, förutom dom som jag vill ska kunna nå mig.

Vad händer med mitt liv? Vad vill jag?

Jag är så himla trött på att inte veta, aldrig veta!!

Vill jag bo här? Vart vill jag? Vem är Jag?

Tjock? Fet? Äcklig? Ingenting vet jag eftersom ingen talar om det för mig.

Som i vanlig ordning när jag skriver ett dåligt och negativt inlägg så ändras det alltid. I verkligheten alltså! Sen i måndags har vi sovit med varandra varje natt, och det är helt underbart. Jag har det så bra och jag mår så bra med honom, underbaraste fina människa!

Och idag, fredag 13maj så klarade jag min uppkörning. Tackar för det! Ett steg närmre in mot framtiden!