Senaste inläggen

Av mittlivochtankar - 27 januari 2011 03:16

Helvete också.. klockan är 3.11 nu och jag ligger vaken och läser gamla sms från min gamla mobil. Älskar det, men läste precis något som jag nog länge kommer må dåligt över, idag fast för exakt två årsen låg jag vaken vid denna tid och försökte gråta mig till sömns, gick sådär.. 27/1-2009 tog jag bort ett liv som bodde i min kropp. Han låg där i nästan fem månder.. Så fuck of världen.

Av mittlivochtankar - 16 januari 2011 21:24

jag vill inget hellre än att leva, men samtidigt vill jag inte längre vara kvar på detta plan. och jag kommer ingenstans, eftersom hissen just nu är ur funktion, helt ur balans och lika otillgänglig som jag.
men..
mitt skal är såpass tjockt nu, att om jag låter någon bryta sig in,
så rasar mina nyuppbyggda murar samman och rubbar hela min existens. jag kan inte låta det hända igen.

whatever it takes. wherever it takes me.

Av mittlivochtankar - 16 januari 2011 21:23

min hjärna och dom få hjärnceller som finns kvar är totalt ur balans. att jag ens kan stava är ett under. min kropp, all fysik, min existens är helt jävla körd. så mycket kreativitet, inspiration, energi, eufori som på bara några sekunder kan förvrängas till apati, ironi, sorg, vrede. jag lever i nuet, i centrum och under alla timmar som passerar var dag, sjunker jag mig högst 10 h djupt ner i bisarra tankar och visioner. under dom, låt oss kalla det ''processer'' är allt, enligt mig, logiska till korkade men även genomförbara substanser. men när botten är nådd, vad händer då?

Av mittlivochtankar - 15 januari 2011 23:35

Precis så är det, Nu eller Aldrig. Att ta vara på alla dom där bra stunderna, vad det gäller allt egentligen. Jag har erkännt för mig själv, och jag har svårt att acceptera det.  Men min hjärna vill inte samarbeta med mig, inte heller med mitt hjärta. Kanske därför det har varit som det har varit.. Har fått frågan ett antal gånger, och upprepade gånger har jag sagt "Nej".. Men inte denna gång, fast då fick jag frågan IRL.. Och det var tufft.. Kändes som om mitt hjärta skulle sprängas, det gjorde så ont.. På ett sånt där värmande sätt, hela min kropp blev varm och mitt huvud pulserade.. Men det bästa av allt var att jag sa inte det där jävla "Nej" utan jag sa Kanske, men det var inte ett "ärligt" svar och jag skulle ju vara ärlig, framförallt mot mig själv.. Men efter mycket om och men, när hjärtat hade slagit sådär miljoner volter så sa jag "Ja".. I det ögonblicket så ville jag bara gråta, tyckte det var så otroligt jobbigt.. För jag vet, att det kanske inte kommer bli något bra.. Eller, blir det en fortsättning, eller blir det ett slut? När isåfall? Jag vet inte när, det är nog ingen som vet När! Tiden visar sig.. Men alla dessa Varför kommer upp och fram hela tiden.. Jag måste sluta tänka.. Men jag älskar att leka lite med tanken, fast jag blir rädd, men det gör inget för det är härligt att tänka..  Oftast!

Exakt just nu känner jag mig så otroligt känslig, minsta lilla skulle få mig att börja gråta.. utan några helst problem. Om Han hade vart här nu och vi kanske hade pratat så hade det nog vart svårt att hålla gråten inne.. för de är på väg, bara en tidsfråga..

Jag är rädd, rädd så att jag bara skakar.. Måste sluta att tänka, för det är inte farligt.. Inget farligt kan hända.. Egentligen.. Kanske att man blir sådär jobbigt utlämnad och lämnad, och sårad, och sviken.. Men innerst inne Vet jag att jag kommer att bli det igen, det är också bara en tidsfråga.  Det är kanske det som jag är mest rädd för att bli.? Sårad och lämnad? Då måste jag kanske börja om ytligare en gång med att bearbeta saker och ting..  Men om jag ska ge mig in i något så kommer jag vara väldigt, Väldigt försiktig.. Men vet inte om det blir någon mer gång.. Jag är som sagt rädd!


Sen är jag bara så trött, jag måste sluta med det som jag håller på med. Men det är så skönt.. Men måste sluta innan jag blir påkommen! Det är inget som jag vill..

Just nu gillar jag min tillvaro annars, Oftast ensam.. Om jag inte är ensam så är det antingen min vän, som jag skrev om i ett tidigare inlägg.. Eller så är det Han som är här. Och då är livet helt underbart.. Kan koppla bort precis allt, bara njuta av tiden som man spenderar tillsammans.. Fan vad jag älskar det!  Önskar bara att det kanske kunde vara lite längre..

Fan.. Avslutar med: Nobody said it was easy!

Av mittlivochtankar - 14 januari 2011 08:18

När jag visar mig sårbar så känns det som hela världen stannar upp och jag får alla ögonen på mig.
Vet du hur det är att leva inuti sitt huvud för att slippa visa känslorna? Hur man döljer allt inom sig, hur man låtsas att man inte känner trots att det är krig inom en? Hur man ler för att behaga världen utanför sina tankar? Hur man skall göra alla till lags hela tiden men man glömmer bort sig själv långt där inne där en gång existerade liv? Hur man försöker dölja allt med ett skratt för ingen skall slå ner bariären mellan dig och tankarna, slå sig bakom känslorna som är så perfekt begravda inuti själen? Hur man försöker med all sin kraft gömma känslorna så långt inom en att man inte ens själv kan hitta dom? Att varje dag gå runt och låtsas, att varje dag stänga in sig från världen så den inte nuddar en och bränner en? Har du någonsin känt dig så oförstådd så att du inte ens förstår dig själv? Hur du brottas med dina tankar och känslorna om nätterna att du önskar att ditt huvud sprängdes och ditt hjärta brast i tusen bitar på golvet att det aldrig gick att reparera? Har du någonsin känt dig så tung av tankar att du inte kan ta ett enda steg? Har du någonsin känt dig så ensam liggandes bland dina tårar att du önskade att dom dränkte dig? Eller att någon lade sig brevid dig och strök dig sakta längs ryggen och sa att allt skulle bli bra? Har du det, eller håller du allt inom dig som jag? Önskar du dig någon gång att du skulle gå sönder mitt ibland folk, gå sönder så mycket att du blev utspridd på torget i små små bitar och att någon skulle se det och försöka plocka ihop dig och göra dig hel? Önskar du ibland att du kunde sätta ihop en mening med fyra ord som beskrev ditt mående, fyra små ord, räcker dom? Räcker det ens med tystnad för att någon skall förstå? Ser dom sorgen i dina ögon, dom kanske ser den tomma blicken men blicken speglar inte dina tankar, det speglar bara att du är skör, att du håller på att dö för ingen har tid att se dig, se in inom dig. Ingen verkar märka att du är två andetag att brista, att verkligen gå sönder. Du är så bränd att du inte ens känner det själv, smärtan har sitt grepp om dig, du vet inte hur du skall bli för smärtan har blivit ditt fängelse och till och med din trygghet. Du är alltid säker där, för du har alltid vetat vad du får ut genom att vistas där, för du har aldrig vågat öppna dörren för att se något annat. Du kommer alltid att vara ensam om du inte vågar öppna, om du inte vågar känna det där, ljusa, vackra och fina som alla talar om, det som lät som en saga för dig, du vet, det finns där ute, om du bara vågade ta steget och öppna. Du behöver inte vara ensam, men du väljer ensamheten. Har du känt dig så ensam att ensamheten har blivit din bästa vän? Ensamheten finns alltid där, var du än är så finns den, du kan inte gömma dig, ensamheten har blivit din trygghet, din borg, ditt fängelse. När vågar du dig ut igen? Tills löven fallit? tills gräset blivit grönt eller tills marken färgas vit och din andetag blir imma? Önskar du dig ibland att du inte fanns? Att du igentligen bara var en dröm? Hur kunde det bli såhär fel? Vart tog vägen slut? Eller hade den ens börjat. Livet känns avlägset eller hur? Som att det aldrig har existerat? Tankarna finns där, känslorna finns där, men livet, var tog det vägen? Gick du verkligen vilse eller tog du alltid återvändsgränden tillbaka? Hur tog du dig hit?, gick du verkligen såhär långt för att vända om? Var inte livet värt att leva längre, var det för jobbigt?. Varför stannade du aldrig upp och frågade om vägen dit eller var du helt ensam? Håller tystnaden dig vid liv? Håller ensamheten dig sällskap? Vad säger ni till varandra, eller sitter ni där helt tysta? Existerar livet där utanför dina känslor? Eller väljer du att blunda för framtiden, eller till och med morgondagen? Du är säker, ingen skall göra dig illa, ingen jag lovar dig. Jag ser dig liggandes på golvet i spillror, hur andetagen blir kraftigare varje sekund, du ligger där, stilla som om du slutat andas, där ligger du och ensamheten tillsammans och ni önskar er ut, att denna smärta skulle sluta existera, att sorgen skulle ta slut och att du skulle orka dig upp. Men du orkar inte, dina krafter är slut, du går sönder och hjärtat förblöder och du ligger där alldeles stilla för du har slutat existera. Du bad aldrig om hjälp, kämpade du tillräckligt? Var det därför du gav upp? Var det ingen som visste? Var det ingen som kunde spåra ditt sista andetag?

Det var bara du och ensamheten till slut va?

Av mittlivochtankar - 3 januari 2011 03:47

Har haft en trevlig kväll och natt! Har besök, kvinnligt besök.. Nämner inga namn som ni vet... Men hon sa något roligt ganska så nyss..

Hon- Innan jag träffade dig, eller började att umgås med dig så hade aldrig testat något som har med droger att göra. Utan hade väl bara tänkt tanken att kanske testa.

Jag- Hann inte säga något innan hon sa; ...

Hon - Ta inte illa upp nu bara..
Jag: nej nej..

Hon: Men jag hade ju aldrig testat något om det inte var för dig..
jag: HAHAHA!!



ja, någon fattar ialf!

Av mittlivochtankar - 2 januari 2011 02:14

Jaha ja, nu var jag tillbaka.. Sitter på jobb dessutom, som vanligt. Sista natten nu sen är jag ledig någon/några dagar.. vet inte ens hur många! haha..


Nyår har det vart och jag jobbade, det var tungt när klockan slog 00.00, jag fick ångest och ville bara gråta men det höll sig ganska bra..

Hade båda hundarna med mig så jag satt på golvet och klappade på dom för min var ganska rädd, är hundvakt dessutom så han den andra är inte min.

sen pratade jag endel med min på msn, det var skönt.


Hade ett eller flera nyårslöften, att sluta röka - Det har gått bra.. Tuggar nikotintuggummi istället. Funkar galant!

Men tog mitt sista imorrse när jag kom hem..

Sen mitt andra var att inte höra av mig till en viss person, Men vad hade jag fått när jag vaknade 17.20 idag då? Jo sms från Honom, två dessutom. HAha det gick bra de där, men det var inte jag som hörde av mig så då blir de giltligt..

Han kom till mig några timmar senare, och körde mig ner till jobb. Och mina hämningar börjar släppa loss nu.. Ge "oss" några gånger till sen är jag som jag "ska" vara.. haha! :) känns skönt att jag vågar mer nu.. weeiii!!

Hoppas han ställer sin kl imorn bitti så han kommer och sover med mig när jag slutat.. 'Men tror nog inte att de blir så, men man kan väl hoppas..


Sen är jag lite "sur" på min vän, hon beter sig dåligt tycker jag.. Ledsen att säga det men så är det.. Jag ställer upp och hon ställer upp mindre.. :/ Tänker inte prata mer om det.. Orkar inte höra av mig mer iallafall!


Sen pratade jag en heldel med mitt x härromnatten, och det kändes sååå skönt..


Orkar inte skriva mer nu, ska göra lite nytta medans hundarna sover..


Hejhej..

Av mittlivochtankar - 31 december 2010 03:33

Ligger här i min nya soffa och klockan är 03.31 när jag började skriva här..

Är inte trött, och har alldeles för mycket att tänka på..  Har känt att något har hållt på att hända hela natten men inget har hänt.. kanske för att jag har pratat med världens bästa G..

Magen kurrar men jag har ingen matlust, åt faktiskt lite hemma hos en vän förut. men nej, jag är inte alls sugen på att äta.. men dricka bör jag, vatten.. Det är så tort i min mun..


Det senaste har det vvart mycket jobb,  men det är skönt..Men nu vill jag bara ligga hemma hela tiden, inte sova men bara vara.. Ska bli så skönt efter nyår när jag jobbat mina sista bestämda nätter.. Sen går jag på schema, vet inte vad jag känner för det.  faktiskt. 'Lite kul och tråkigt.. Helst vill jag bara vara hemma och ha mina hyss för mig.. Gör vad jag vill och ha det jag vill i min kropp.. Men snart så.. När detta är över så ska jag börja leva och jag Längtar!!!!

Ovido - Quiz & Flashcards